Diakoni med ett psykoterapeutiskt och lösningscentrerat grepp

Teksti Leena Kopperi kuva Mikko Saari

Tarja Lindfors känner igen likheter mellan ett lösningscentrerat arbetssätt och diakonin. De kan vara t.ex. hopp och att stöda människans kraftresurser samt en framtidsorientering.

Lindfors har sett att många människor inte får hjälp ens under svåra kriser. Också för terapi, måste man vara skick för terapin. Vilken är vården för dem som är i ett mellanläge och inte, så att säga, duger för någonting?

– Klienterna som jag träffar får inte komma till en psykiatrisk klinik då de har ett rusmedelsproblem. De får inte heller komma till rusmedelsvården, då helhetssituationen är oklar. Hittar människor som fallit ur annan vård till diakonin? Just med sådana människor är det vettigt för mig att använda min kunskap, säger hon.

Lindfors utnyttjar ett lösningscentrerat arbetssätt i sitt klientarbete. Endast 1-5 besök kan räcka för att granska frågorna och livet samt hämta förändringar i klientens situation.

– Trots hur mycket jag än kan ge råd och uppmuntran, är det människan själv som har lösningarna. Man måste också själv få ställa upp målen, vad man är beredd att göra. Inte så att det är jag som ställt upp dem. Lösningen för situationen finns i människan själv och man kan stöda personen genom att byta synvinkel. Då kan klienten få funktionsförmåga och jag kan äkta gå vid sidan om och stöda.

Uppskattas diakonalt specialkunnande?

Enligt Lindfors är det en risk att tappa bort den diakonala kärnan i diakonitjänsterna. Förutom det krävande klientarbetet dyker det ofta upp förväntningar på deltagande i församlingens olika tillfällen och program, trots att de inte alls skulle vara diakonala.

– Det är motiverat att arrangera och delta i gemensamt församlingsarbete ifall det har en klar diakonal synvinkel, konstaterar Lindfors.

Det är skäl att ställa frågan, ifall kyrkan uppskattar ett arbetssätt, där människor som i annan service konstaterats hopplösa, kan mötas genom diakonin? Under processen att skriva denna artikel bytte Lindfors arbetsplats och hennes befattningsbeskrivning gällande rusmedels-, mental- och kriminalvårdsarbete ändrades snabbt till något annat. Finns det plats för specialkunnande inom kyrkan? Och vem fattar besluten om diakonin?

Påverkande diakoniarbete

Man talar om hur diakonin uppskattas, men fortsättningsvis syns det inte tillräckligt i lönen. Inte ens när det gäller en mångkompetent, som Lindfors. Det talas för ofta om diakonin och lösningar gällande den, men de som verkligen kan, lyfts åt sidan. När diakoniarbetarna lyfts åt sidan från beslutsfattandet och administrationen, blir det praktiska kunnandet om diakonin litet och smalt och består närmast av ett synsätt.

– Påverkningsarbetet inom diakonin kräver ett stort branschkunnande och kunnande i samhällets strukturer och serviceorganisation. Detta för att man inte skall lyfta fram sig själv som stora välgörare eller ta ära för sådana saker som andra erbjuder, påpekar Lindfors.

Enligt henne är t.ex. sällskapet för diakonal forskning ur den här synvinkeln intressant.

– Man kunde bjuda in till forskningsgrupperna diakoniarbetare som gör fältarbete. Då skulle man också få med en praktisk synvinkel och kunna synliggöra diakoniarbetets äkta fenomen.

Lindfors säger att diakoniarbetet och diakonins mångsidighet inte kan förklaras i sin helhet på något annat sätt, än genom det arbete som utförs inom diakonin. Det blir mellan de teologiska grunderna och socialpolitiken.

– Det kan, till en viss gräns, förklaras med dessa, diakonin är som en tvål, den glider ur händerna. Man kan inte till fullo förklara den vare sig genom den ena eller den andra.